en slump en känsla en jobbig sådanDet är naturligtvis helt
konsekvent att Carin Mannheimer i sitt arbete som regissör och
dramatiker fokuserat så hårt på äldrefrågan de senaste åren.
Ända sedan det publika genombrottet med tv-serien Lära för
livet – som handlade om skolan – har Mannheimer påfallande
ofta utforskat ofrivilliga samhälleliga kollektiv.Och sociala
konflikter som uppstår i sådana skiljer sig ju sällan nämnvärt
från varandra. Oavsett om man tussas samman i livets början
eller vid livets slut, i ett klassrum eller i ett dagrum på ett
servicehus.Vilket också är min egentliga invändning mot
Mannheimers uppsättning av pensionärskomedin Sista dansen
på Göteborgs stadsteater.För frågan är om inte Mannheimer redan
kan sitt ämne lite för bra.Det här är nämligen, mer eller mindre,
en scenisk repris av tv-serien Solbacken, avd E från 2003.
Samma charmigt förvirrade russingäng – förbisprungna av
såväl livet som vikarierande läkare och jäktade
hemtjänstbiträden – i en allmogedekorerad umgängeslokal
på göteborgskt äldreboende.Mellan bitvis träffsäkra cynismer
och publikfriande ordväxlingar fogas lite tesdrivande monologer in.
Om låga löner inom vården, om VAF (vård av förälder) och bristen
på manliga vårdbiträden.Kort sagt: what you see is what you
get-estetik i sin prydno.Det som sägs är det som avses, punkt,
och är därmed inte direkt fantasieggande som scenkonst.
Betrakta dock detta som en randanmärkning, tecknad med
svag blyerts i marginalen. För det svänger, paradoxalt nog,
ordentligt om Sista dansen.Till stor del är det ensemblens –
vi snackar trots allt sammantaget ett par hundra års
skådespelarerfarenhet här – förtjänst.Inger Hayman är i
rollen som sanningssägaren Ulla närmast målsökande i sin
behandling av mannheimerska oneliners.Ständigt
glasklara Gerd Hegnell tar till vara på både sorgen och det
glamorösa lättsinnet i livslögnaren Harriet.Och Ann Lundgrens
skygga kroppsspråk förmedlar ett helt livsöde som luckras
upp i senilitetens dimmor.Därmed inte sagt att den manliga
delen av ensemblen gör bleka insatser –
Peter Harrysson gör till exempel sin rullstolsburna gråbög med stor virtuositet – men det är det kvinnliga kollektivet som bär större delen av föreställningen på sina axlar.Ett kollektiv där Carin Mannheimer naturligtvis själv ingår med stor självklarhet. Inte minst för att hon känner sin publik utan och innan: med lite socker i botten i form av flabb och spetsiga formuleringar går även beska sanningar om livets meningslöshet och det bistra öde som väntar oss alla ned.Det är bara att svälja.
teater om äldre ja det någ allt o all ära
konsekvent att Carin Mannheimer i sitt arbete som regissör och
dramatiker fokuserat så hårt på äldrefrågan de senaste åren.
Ända sedan det publika genombrottet med tv-serien Lära för
livet – som handlade om skolan – har Mannheimer påfallande
ofta utforskat ofrivilliga samhälleliga kollektiv.Och sociala
konflikter som uppstår i sådana skiljer sig ju sällan nämnvärt
från varandra. Oavsett om man tussas samman i livets början
eller vid livets slut, i ett klassrum eller i ett dagrum på ett
servicehus.Vilket också är min egentliga invändning mot
Mannheimers uppsättning av pensionärskomedin Sista dansen
på Göteborgs stadsteater.För frågan är om inte Mannheimer redan
kan sitt ämne lite för bra.Det här är nämligen, mer eller mindre,
en scenisk repris av tv-serien Solbacken, avd E från 2003.
Samma charmigt förvirrade russingäng – förbisprungna av
såväl livet som vikarierande läkare och jäktade
hemtjänstbiträden – i en allmogedekorerad umgängeslokal
på göteborgskt äldreboende.Mellan bitvis träffsäkra cynismer
och publikfriande ordväxlingar fogas lite tesdrivande monologer in.
Om låga löner inom vården, om VAF (vård av förälder) och bristen
på manliga vårdbiträden.Kort sagt: what you see is what you
get-estetik i sin prydno.Det som sägs är det som avses, punkt,
och är därmed inte direkt fantasieggande som scenkonst.
Betrakta dock detta som en randanmärkning, tecknad med
svag blyerts i marginalen. För det svänger, paradoxalt nog,
ordentligt om Sista dansen.Till stor del är det ensemblens –
vi snackar trots allt sammantaget ett par hundra års
skådespelarerfarenhet här – förtjänst.Inger Hayman är i
rollen som sanningssägaren Ulla närmast målsökande i sin
behandling av mannheimerska oneliners.Ständigt
glasklara Gerd Hegnell tar till vara på både sorgen och det
glamorösa lättsinnet i livslögnaren Harriet.Och Ann Lundgrens
skygga kroppsspråk förmedlar ett helt livsöde som luckras
upp i senilitetens dimmor.Därmed inte sagt att den manliga
delen av ensemblen gör bleka insatser –
Peter Harrysson gör till exempel sin rullstolsburna gråbög med stor virtuositet – men det är det kvinnliga kollektivet som bär större delen av föreställningen på sina axlar.Ett kollektiv där Carin Mannheimer naturligtvis själv ingår med stor självklarhet. Inte minst för att hon känner sin publik utan och innan: med lite socker i botten i form av flabb och spetsiga formuleringar går även beska sanningar om livets meningslöshet och det bistra öde som väntar oss alla ned.Det är bara att svälja.
teater om äldre ja det någ allt o all ära
med några arbetsklogger..mycke trevligt!!
I'. out nigg's Hola at you boy/ySh
No comments:
Post a Comment